Jag vill bara understryka att det bara är maskaratårar ibland. Varje gång jag känner tårarna bränner bakom ögonlocken, vet ni vad jag tänker?  Hade denna personen som orsakat mina tårar kunnat gråta för mig? Om jag gjorde samma sak mot personen, hade han/hon gråtit? Svaret blir tyvärr mesta dels nej. Då slutar tårarna och en sorts (bitter) ilska väller upp istället, och ilska är bra. Ilska = hämnd, hämn = kunna sova bra om nätterna.

Jag har kommit i underfund med att jag inte är något förhållandes-material. Jag är defenitivt sugig på den fronten, jag säger att jag ska ringa, jag säger, jag lovar, jag svär på föralltid. Det krävs en sak, en enda sak eller händelse för att slå slint på mina känslor. Jag är opålitlig. Hade jag varit killar så hade jag väntat i någon gränd för att sedan hämnas på mig. Jag är en dålig människa, I admit.

There's a moment to seize everytime that we meet
But you always keep passing me by

No, you never were, and you never will be mine