Jag satt och tänkte och tänkte och tänkte så det krasslade i hjärnan. Jag är trött på att vara on my own, jag saknar att "ha låtar". Låtar som påminner mig om en viss person, och bara bli ännu mer kär när jag hör dem. Ni vet den bubblande känslan i magen när man får ett sms av en efterlängtad person? Bubbel bubbel bubbel. Ibland blir jag rädd att aldrig kommer att få uppleva äkta kärlek, med tanke på att de enda gångerna jag sagt "men jag älskar honom" har varit då mina ex respektive föredetta privata egendomar har hittat någon ny. Jag har givetvis inte ens menat det. Det är mest en massa "so what? Hon kan ändå inte göra det jag kan", "att gå till henne efter mig är som att gå från Jimmy Choo till skopunkten", "har han ens sett henne i verkligheten? svårt att tro". Ja, ni tjejer vet hur avundsjukan får oss att tänka. Och just då, i stunden man ser sitt ex med en ny eller en kille som man haft (på ett eller annat sätt) så kommer stenen i hjärtat, men jag älskar honom ju. Lyckligtvis har det bara hänt mig två gånger, varav den senaste gången räckte det med ett litet återbesök i hans bildgalleri och det fick mig att le. En lång suck (njutfull). Jag kan få bättre, snyggare och rikare. Yes I can. Men ändå. Jag vill finnas i någons hjärta.

Just nu är min lång helg officiellt över. Så vad gör jag uppe? Det undrar jag också. Imorgon är det skola som gäller, jag är ovanligt glad för det. På torsdag smäller det. Efter torsdag träffas vi inte på kanske ett halv år. Eller ett och ett halv år, i värsta fall. Blä, får inte tänka på det nu.

Visste ni att det fanns olika sorters sörj-stadier?

Först är det chockstadiet. Då är man varken glad eller ledsen, men inte heller normal för den delen. Man kan gå runt och bara vara blank. I huvudet. I tankarna. Chocken är det stadiet då du inte har fattat att det har hänt.

Det andra stadiet kallas reaktionsstadiet, har jag för mig. Det är då man har fattat, det har hänt. Då brukar oftast Ben&Jerry åka fram. Och stanna framme.

Den tredje fasen är bearbetningsfasen. Eller "You cried a river, now build a bridge and get fucking over it"-stadiet som jag skulle vilja kalla det. Då börjar man inse, man börjar lära sig att acceptera faktumet att man blivit dumpad/någon dött/etc. Även om Ben&Jerry måste tas fram lite då och då har man en relativt ljus syn på framtiden. Läs: FRAMTIDEN. Så det är vanligt att gråta lite då och då under denna fasen.

Den sista och bästa fasen är nyorienteringsfasen (gissar jag att den hette). Man blir berred på att ta nya tag, och leva livet igen. Det blir okej att leva igen liksom, jorden har inte slutat snurra. Man bygger upp den värld som rasat, och lär sig att leva efter den nya arkitekturen.

Det är inte alltid lika tydligt med dessa faser, vi alla är olika. Men det är såhär det går till i stortsett.


Nu när jag predikat lite för er så kan jag köra lite kisses and disses.



- Bubble Struggle. Spelet vi alla älskar att hata. Ett perfekt vapen att bekämpa de tråkiga timmarna med!

- Fester. Hur trött jag än är på dom så finns det inget som är så kul som att dricka och glömma. Bara ha kul med sina vänner, liksom. Live for now.

- Skolmaten. Den är hur god som helst. Det är lite små irriterande med tjejer (hm, wonder who?..) som kör "jag hatar skolmaten" bara för de skäms att äta inför killar.

- Att vakna på rätt sida. Gör jag inte det så borde jag nästan inte vakna alls, mitt humör bankar i botten.


- Bubble Scrubble. För att hur mycket jag än älskar det så måste jag hata det också. Jag är besatt.

- Att inte hitta kläder på morgonen. Finns det något värre? Dont think so.

- När mobilen dör under dagen (särskilt i skolan). Jag dör med den.

- Mens. Jag är så obeskrivligt trött på mens, tamponger och pms. Trött, trött, TRÖTT.


Godnatt på er, honeys.
Tinkywink