Just nu går är det mesta skit. Bajs. Poop. Kaka. Jag är en sån person som inte orkar längre om saker går ner. Jag försöker tro att efter regn kommer solsken men kom igen, hur jävla lång tid ska det ta?

Den senaste tiden har jag tänkt rätt mycket på hur jag förändrats genom åren, allt jag varit med om, allt skit och allt det underbara.

Varje dag var sig lik i mitt liv, tills en dag när jag gick i fyran då flyttade en ny tjej till gården, hon blev fort min bästa vän och jag såg upp till henne otroligt mycket då hon var typ 2 år äldre än mig. Vi hade så sjukt kul, vi gjorde saker som jag tyvärr inte kan skriva i bloggen, men jag ångrar inte en sekund av det. Helt plötsligt får hennes mamma cancer och då förändrades verkligen allt. Inte till en början, men det blev värre och när hennes mamma tillslut dog så blev hon flyttad till fosterfamilj i Blekinge och det var sista gången jag såg henne. Fram till detta hade jag varit en rätt svag individ, jag sa inte så mycket vad jag tyckte. Jag bara gjorde vad dom andra gjorde.

Plötsligt skulle vi flytta. Jag hade påbörjat den första terminen i femman. Till en förort. Jag hade inte mycket att välja på, I had to go with the flow liksom. Jag gillade inte Ox-town, kan jag erkänna. Det skulle jag inte göra på bra länge. Aldrig hade jag trott att JAG skulle behöva bli "the new girl". Men det blev jag, jag blev "den nya tjejen som sminkar sig". Otroligt nog var W & en annan de som kom till att bli mina första vänner. Det var kul och skönt att ha någon att vara med. Även om jag inte riktigt kom loss i klassen fören vid sjätte klass.

I slutet av sexan hade jag hunnit bli (mycket) medveten om att jag kunde göra min röst hörd. Jag var manipulativ (heter det så?) och provocerade för att få min vilja igenom. Om någon vägrade eller gjorde minsta misstag så såg jag till att göra det till en stor cirkus. Fucking dramaqueen. Ber om ursäkt till alla som fick råka ut för mitt egos stor debut.

Jag minns hur jag & min kompis planerade hur det skulle vara att börja i högstadiet. Vi skulle börja med att bilda ett "Mean Girls" gäng. Vi till och med bestämde oss för vilka som vi skulle låta "vara med i vårt gäng". Vi blev aldrig Mean Girls, eller något annat för den delen. En månad innan vi gick ut sexan kom det sig att vi hamna i ett stort bråk (som sorgligt nog varade, vad kan det vara, ett halv år?) och vi ordnade så vi hamna i olika klasser. Istället träffade jag någon som skulle förändra allt. Hon kom till att bli min bästa vän under de tre åren, hon ställde upp när jag hade klantat till det som värst och hon gjorde mig till en bättre person. De tre åren var utan tvekan de bästa åren i mitt liv. Första kyssen, första discot, första allt. Tyvärr så gled vi ifrån varandra en hel del den sista tiden i sjuan, hon fick en ny pojkvän och det blir ju alltid så. Man prioriterar anorlunda. Jag börjar umgås mer och mer och mer med W & de andra. Har faktiskt aldrig mått så dåligt över att förlora en vän. Trodde att det var kört föralltid. Såklart så var det inte det. Vi träffades knappt under sommaren, men sedan när jag bestämde mig för att byta till hennes gymnasie så återfann vi det som hållt vår vänskap vid liv, och jag vet att vi har en speciell vänskap som kommer hålla livet ut. Den har klarat sig genom så otroligt mycket, både med och motgångar.

Jag önskar jag kunde skriva en liten utvärdering över den person jag är nu. Men det kan jag tyvärr inte. Jag har inte hittat min identitet. Jag vet inte vem jag är, men jag ser framemot att lära känna mig själv. Lära mig nya saker, och träffa nya människor.